Förolämpning som konst?

I fredags demonstrerade några hundra muslimer utanför NA-borgen i Örebro. Det var en protest mot att NA den 19/8 publicerade Lars Vilks teckning som avbildade profeten Muhammed som en rondellhund. Jag kan delvis förstå protesterna men tycker att det finns delar i argumentationen som jag inte kan ställa upp på. Jag tycker dock att en av demonstranterna, Minan Jomaa Zeaiter, satte fingret på den centrala frågan: ”Nerikes Allehanda kan visst kritisera islam. Det jag inte accepterar är bilden, som är kränkande.” Självklart är bilden kränkande, det var själva syftet med Vilks påhitt. Vilks grej är överhuvudtaget mest att provocera och skapa reaktioner – det klassiskt konstnärliga är liksom underordnat. Som Jan Guillou påpekar i en krönika i Aftonbladet (20/8) så gick tyvärr folk på Vilks billiga trick – det hade nämligen varit hur enkelt som helst att neka Vilks utställning för att han helt enkelt är rätt ointressant som konstnär. Att provocera kan vem som helst göra (Ingmarie Froman i SvD påpekar klokt att det bara är ett billigt trick han gjort), det svåra i ett samhälle (om man nu vill vara en del av ett samhälle där människor fungerar tillsammans) är att både uppmuntra en levande debatt och att visa respekt för andra.

Den brittiske (egentligen skotske) krönikören AA Gill är verkligen inte känd för att använda ett försiktigt språk – tvärtom. Men i boken ”The Angry Island” skriver han ett försvar till ”det politiskt korrekta” i språket, ”Political correctness”: ”How could you possibly find fault with wanting to put people at their ease – being polite and not offering unintended offence?”…”It costs nothing more than the thougt to change a word here and there, and the result is equally small but important. A term of address, an added politeness, doesn´t get enyone a job or a better house or an education or a free lunch, but it does indicate that the user is aware of those other things and that you want them to be better. Thet you want those whom you adress and talk about to be part of a pluralistic, addomodating, comfortable society.”

Är det så jobbigt att försöka tänka sig för innan man ritar en profet som en hund, och varför måste en konstnär som inte visar respekt hyllas och försvaras? När det gäller Vilks provokation och NAs val att publicera är det bara en fråga som jag väntar på ett svar på: kan NA tänka sig att publicera Vilks konstnärligt lika undermåliga teckning på en ”judesugga”? Vore det också okej som demonstration för yttrandefriheten? Bara för att man får säga vad man vill i en öppen demokrati med yttrandefrihet innebär det inte att man bör göra det. En sann humanist och demokrat försöker undvika att såra andra människor. Oavsett om det handlar om att rita ”judesuggor” eller Mohammed som hund. Yttrandefriheten är för värdefull för att klåpare som Vilks ska få förstöra debatten om den.

3 reaktioner på ”Förolämpning som konst?”

  1. Är inte saken den att vi uppfattar olika saker som kränkande? Jag som ateist kan inte förstå hur, i detta fallet muslimerna, kan känna sig kränkta av Vilks bilder. Ingen vet väl hur Muhammed såg ut? Är det ens likt honom?

    I min ibland ganska fräna religionskritik kan jag någon gång använda uttryck som troende förmodligen uppfattar som kränkande. Det måste de tåla och jag tänker inte ta hänsyn till det eftersom jag då inte skulle kunna framföra min kritik. På samma sätt måste jag tåla att de, när de kritiserar mig, säger saker som jag kan uppfatta som kränkande. Vi har satt en gräns vid brottet ”hets mot folkgrupp”. Jag tycker att det är en bra avvägning.

    Den dagen då vi tar hänsyn till vad stora, högljudda massor anser sig vara kränkta av, då närmar vi oss diktatur. För om vi inte får kritisera islam och kristendomen, vad kommer sen som vi inte får kritisera och därigenom kränka? Listan på grupper som känner sig kränkta när andra använder sin demokratiska rätt att yttra sig kan göras mycket lång.

    Jag håller med dig om att man inte ska såra andra människor i onödan, men tänk ett steg längre. Bör jag avstå från att kritisera en nazist och hans symboler för att jag anser att hans människosyn är vedervärdig? Han kanske blir kränkt men den smällen tar jag gärna. Och tro nu inte att jag jämför nazismen med islam. Det var bara ett exempel.

  2. Jo, du har rätt i att vi uppfattar olika saker kränkande. Men som grundregel tycker jag man ska utgå från vad man alltid sa till barn som mobbade när jag var liten: det är hur han/hon känner som bestämmer om det är roligt eller elakt.

    Jag är också ateist och förstår inte hur man kan bli kränkt av nidbilder på profeter eller ledare (som politiker är jag rätt van vid att ”mina ledare” och förebilder hånas…) men jag måste ändå försöka förstå hur det känns för en muslim i Sverige som flytt från förtryck, inte får jobb på grund av fördomar – trots hög utbildning och känner sig utanför samhället, när hans/hennes religion sedan också hånas.

    Jag tycker att du – och jag – ska fortsätta kritisera och argumentera både mot religion och mot annat, men kritik och debatt är inte samma sak som nidbilder och hån. En av mina favoritfilosofer, Michael Walzer, säger ungefär så här: vi ska visa total tolerans i samhället – utom mot de som inte själva tolererar toleransen. Med andra ord: jag tänker inte visa tolerans mot vare sig nazister och andra som hetsar mot judar eller muslimer – lika lite som jag tänker visa tolerans mot extrema muslimska fanatiker.

    Eller som komikern Tom Lehrer, lite mer lättsinnigt, formulerade det: ”I know that there are people who do not love oneanother. I hate those people.”

  3. Jag tror att humorn är nyckeln. Varför kan man inte bara skratta åt bilderna och sen gå vidare? Varför ska det vara så gravallvarligt så fort det handlar om religion? Samma sak med Ecce Homo som många kristna tydligen uppfattar som kränkande. Dags att plocka bort de bilderna från utställningslokalen också? De uppfattas ju av många kristna som kränkande.

    Om det hade funnits en gud så hade han skrattat åt oss. Tror jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *